Godnatt Klara💗

Börjar bli riktigt trött nu, och idag har jag rört mej väldigt mycket så ska nog gå och vila. Dagen idag var okej, allt rullade på liksom. Känt mej lite nere då och då men har på senaste tiden känt mej lite för känslig pga att jag saknar Klara för mycket, allt känns så tungt och jag vet inte hur jag egentligen ska hantera allt. 
Jag väntar fortfarande på att Klara ska höra av sej för jag har ännu inte förstått vad som har hänt, flera månader har gått men jag kan bara inte förstå det. Jag har iallafall två långa brev som jag tar med mej när vi ses💗
Godnatt Klara och godnatt allihopa! 
#Aldrigmerbältad
Allmänt | | Kommentera |

19/2-15, första gången det hände.

Jag är chockad, verkligen jätte chockad. För tydligen 1 år sen idag så var det första gången som jag blev fastspänd, den 19/2, att det ens hände så tidigt.
Jag har verkligen inget minne av att det hände alls, jag kommer inte ihåg att det ens hände då, jag vet att det hände många gånger men så tidigt trodde jag aldrig.
När jag läste det så blev det massa blandade känslor, jag är ledsen och arg för att det är så sjukt att den sängen finns. 
Jag känner att jag på något sätt måste få tag på mina journalpapper under dom 2 månaderna som jag var på vuxenpsykiatrin, för att jag måste få veta vad som hände och när. 

Framför mej har jag alla papper som jag fick från rättegången som blev den 19/3, och där står det en del om varför jag blev inlagd och hur allvarligt det var då, det måste ju på något sätt ringa till i huvudet men det gör det inte, jag kommer typ verkligen inte ihåg något av allt som hände där. 

Om jag ska prata om bältes sängen igen så kommer jag ihåg att efter varje gång jag blev bältad så var jag så arg och ledsen, ilskan inom mej kändes som myror, jag ville bara ta sönder allt, skrika, springa, bara göra något för att få ut ilskan men jag visste att om jag gjorde det så skulle jag bli fastspänd igen och det ville inte jag. 
Dom dagarna det hände kunde jag sitta och gråta hur länge som helst, men ändå så vände jag på det och log, det var svårt och jobbigt men ändå gjorde jag det. 

Jag har läst att avdelning 242 i Mölndals sjukhus hade slutat använda bältes säng och senaste gången var för 6 månader sen, om dom lyckas använda en annan metod än bältes säng så kan andra också. Det där är ju bra, tänk vad många patienter som slipper bältning, som slipper alla ärr? Jag vill själv åka dit och tacka dom för det, att dom har haft en annan metod. Jag hoppas bara andra sjukhus också försöker! 
Läste också någonstans att det har hänt flera gånger att personal som har varit med när det har hänt har gått in i medicin rummet och gråtit, och det är inte något som är för svårt att förstå, för att se eller uppleva något sånt förstör en psykiskt, för alltid tyvärr. 

Att bli fastspänd är tortyr, kränkande och något väldigt traumatiserande.
Jag har klaustrofobi så att vara i den där sängen var traumatiserade för mej, jag vågar inte ens ha någon kontakt med BUP eller barnmottagningen längre för att jag är så rädd att behöva gå tillbaka till sängen, jag vågar inte vara ute lika mycket som förr, jag vågar inte vara bland människor längre, jag är bara rädd för allting.
Nu när jag äntligen har fått börja gå i skolan igen så kan jag inte fokusera för att alla tankar och bilder bara snurrar runt i huvudet, något som jag har fått väldigt länge hålla för mej själv. 

Låt oss vara fler som går emot bältningen inom vård, om vi vill så kan vi! Absolut ingen ska vara med om något sånt. 
#Aldrigmerbältad
Tvångsvård, Anorexi | | Kommentera |

Min historia:Tvångsinlagd, anorexi.

 

 

Tvångsvård, vuxenpsyk.
Bältessäng.

17/2-15-15/4-15

 

17 Februari 2015, Precis 1år sen mitt liv var i fara, den dagen som jag blev akut tvångsinlagd pga svår anorexi, den dagen då ett större helvette började. Dagen innan, alltså den 16/2 så hade jag en tid hos Barn-och ungdomsmedicinmottagningen, jag åkte dit med min pappa och där så fick jag först göra dom vanliga kontrollerna (vikt,längd,puls,blodtryck) och göra ett EKG test men det ville inte jag för då behövde jag liksom sitta på britsen med bara bh och trosor så jag tänkte nej jag struntar i det. När vi sen kom tillbaka till mottagningen så fick vi träffa min läkare och en dietist, vi pratade men det ända jag kommer ihåg är något som jag bara tog som ett skämt och tänkte att nej aldrig att det skulle hända mej men dagen efter hände det. När vi sen kommer hem så rusar jag upp till mitt rum och precis när jag når övervåningen så hör jag pappa berätta vad som blev sagt och så börjar mamma gråta och jag bara sitter i mitt rum som ett litet barn under täcket och gråter, jag förstod inte vad som hände. Som sagt så var det den 17 Februari som allt börja, den morgonen hade jag då också en tid hos Barn-och ungdomsmedicinmottagningen och igen så var det dom vanliga kontrollerna och träffa läkaren. Den gången så var mamma, pappa och en från BUP med. Så får jag veta att det är på riktigt, att jag ska bli tvångsinlagd och att alla redan har fått ett godkännande på papper från jag vet inte vem faktiskt, iallafall så sa läkaren också att om inte jag åkte dit samarbetsvillig så skulle dom ringa polisen för att det kunde dom tydligen göra då dom hade godkänt för det också, jag blev förkrossad, tänkte att mitt liv var över, jag stod i ingången till mottagningen och tårarna bara rann, jag vill bara somna och vakna när allt var över, jag slog mitt huvud i väggen flera gånger och hoppades att jag skulle bli medvetslös, inget hände. Efter ett tag så fick jag vänta i ett annat rum, jag satt där själv i några minuter, kollade runt och så ser jag en dörr och tänkte att nu kan jag rymma, jag hann på bara några sekunder tänka vart jag skulle ta vägen och åt vilket håll jag skulle springa utan att någon ser men det var bara ett problem, jag visste inte om den dörren var direkt ut eller om det var massa annat komplicerat bakom, så jag satt kvar. Några minuter går och så sitter mamma, pappa och en från BUP med i rummet, sen kommer det två poliser, jag säger att jag inte vill, att jag inte tänker gå men dom lyckades ändå övertala mej att följa med dom till psykiatrin, vi går ut från lasarettet, långt ifrån entrén, jag går mellan båda poliserna, något som sen blev jobbigt var att dom höll i mej som om jag var någon fånge som skulle bli fänglsad vilket det typ var men iallafall så åker jag med dom själv, en kör och den andra satt bak med mej. Ca 14:00 skulle jag tro var vi på plats på psykiatrin, jag hade varit där i December 2014 i en dag då jag sen åkte till Uppsala BUP, så jag kände igen stället. Jag tittar omkring i mitt rum och kommer ihåg hur hemskt och kallt det var förra gången men denna gång kändes det lite bättre, det var inte så mörkt och helt dött, kanske fanns det lite kärlek och värme denna gång. Jag fick direkt börja med näringsdryckar, 0,5dl näringsdryck och 0,5dl vatten per måltid, jag fick chansen att först dricka det och då hade jag om jag minns rätt ca 20min på mej att vara klar och var inte jag klar så skulle jag få sond (slängn från näsan till magsäcken), jag var van vid att ha sond då jag hade det några gånger när jag var på barnavdelningen, iallafall så drack jag allt själv den dagen men nästa dag alltså den 18/2 så orkade jag inte med att dricka så jag tog emot sonden, jag blev matad genom sonden, det kändes på något sätt lättare, behövde liksom inte själv stoppa i nått i munnen, sonden hade jag i ca 3,5 vecka, hittils så var det bara näringsdrycker och vatten som gällde. När jag fick dra ut sonden så fick jag göra det själv vilket inte alls var läskigt, tyckte det var skönt och kul att få göra sej av med något tråkigt och störande. Efter dom 3,5 veckorna så fick jag börja försöka äta riktig mat själv och klarade jag inte det så blev jag erbjuden näringsdryck och dom räknade hur mycket näringsdryck jag skulle få efter hur mycket mat jag åt, och tog jag inte emot näringdrycken att dricka själv så var det sonden som gällde. Men så kom det ett hemskt och äckligt redskap och det var bältnings sängen, det är helt enkelt en säng med massa bälten som patienter blir fastspänd på, jag som 15 åring behöva uppleva en sån sak skapade massa ärr inom mej för alltid. Jag kommer ihåg att jag först blev bältad bara någon gång, sen när det bara blev mer och mer så blev det bara jobbigare för mej och det blev så att det hände varje dag, sen blev det så att det kunde hända några gånger per dag och tillslut så struntade jag totalt i allt och blev vad jag kommer ihåg bältlad vid varje måltid tills personalen på psyk ringde min läkare och beskrev hur det var, läkarna hade då ett möte och kom fram till att jag om det behövdes bli bältad en gång per dag men då ska jag ha alla måltider på engång, det hände alltid att jag blev bältad vid lunch. Allt det skapade så mycket ilska inom mej, jag vände på dygnet helt, slog sönder deras saker t.ex vattenkokaren, jag stängde ut alla, jag kände mej helt död då, jag var redo. Det fortsatte så tills jag själv började äta riktig mat igen, men någonstans där imellan tror jag så kom det en rättegång och den var den 19/3, eftersom att jag var inlagd med LPT (Lag om psykiatrisk tvångsvård) så kunde det bara hålla i en månad och skulle det behövas bli förlängt så måste det bli en rättegång och som sagt så blev det de och dom beslutade att det skulle bli förlängt. Jag tänkte bara okej liksom, inget speciellt för det var det jag hade förväntat mej. Kort där efter, mellan den 29-30 Mars så stoppade jag i mej massa alvedon och blev helt borta och senare den dagen så fick jag åka med några från psyk till akuten och där tog dom massa blodprover och det visade sej att mitt värde blev förhöjt i jämfört med första provet och då blev jag inlagd på barnavdelningen med motgift, under natten så kom det personal från psyk som satt med mej för det var ett måste, det byttes hela tiden så varje gång jag vaknade så var det en ny, men dagen efter blev jag utskriven och åkte tillbaka till vuxenpsykatrin. Jag kommer inte ihåg så mycket av tiden efter, men jag började äta mina måltider, jag fick längre permissioner, det kändes bara bättre och ca 2 veckor senare så blev jag utskriven. Sista mötet kändes så bra och skönt.

 


När jag tittar tillbaka på bilder som jag har från den tiden så ser jag hur mycket det var som faktiskt förändrades, jag var tillsammans ute med min familj, vi hade och har fortfarande inte vart ute tillsammans på flera år, det känns så sorgligt, jag såg mycket piggare ut om jag jämför bilder från innan den 17/2 och den 15/4 då jag blev utskriven, jag lärde mej så mycket där men tyvärr blev det mycket negativt som följde med hem. Jag är mer aggresiv och kan inte kontrollera min ilska ibland, blir arg väldigt fort för minsta lilla, får massa jobbiga bilder i huvudet om den där sängen, hur det kändes där och så vidare. Något som jag behövde där var någon att prata med, jag kunde prata med personalen på psyk och gjorde det lite men jag ville inte störa deras arbete med dom äldre då jag egentligen inte skulle vara där liksom, så någon att prata med var något jag verkligen behövde speciellt under den perioden som jag blev bältad, personalen på psyk pratade alltid med mej senare om hur det var, om det var något dom eller jag kunde göra och så vidare men det där var inte något som hjälpte, ett 5-10 minuters samtal skulle inte lösa allt som hade hänt några timmar tidigare. Dagarna gick och som sagt så blev jag utskriven den 15/4 och det kändes så skönt att äntligen få komma hem, att sova i sin egna säng, att gå på toa ensam, att bara vara fri.

 


Nu är det 1 år senare och jag kommer fortfarande ihåg hur den där bältes sängen var, hur den lät när den kom rullandes genom korridorerna till mitt rum, jag hör själv i mitt huvud hur jag bara skriker för att slippa sängen. Jag vill berätta hur det var att vara tvångsinlagd på vuxenpsykiatrin med att behöva bli bältad när det tydligen behövdes, hur det var att typ leva fängslad. Jag vill att bältes sängen inte skall användas för att det är inte något som hjälper, verkligen inte, det är något som sårar och skapar ärr för resten av livet, det är något som har gett mej mardrömmar, det är något som har gjort mej till en aggresiv person, det är något som har skapat en brutal ilska inom mej, det är något som har gett mej mörka tankar som kan handla om nästan vad och vem som helst. Jag kommer också fortfarande ihåg hur det var med mina permissioner, i minst 2 veckor var jag instängd där, ingen frisk luft, ingenting, men när jag tillslut fick min första permission så fick jag bara åka hem, jag ville ut så det blev så att jag åkte hem bröt ihop där, skrek på mamma och sen åkte tillbaka, jag kommer ihåg hur arg jag var på mej själv för att jag skrek och är det fortfarande. Det var så att om inte jag gick med på att väga mej och göra några prover så fick inte jag gå ut på permission men tillslut löste det sej och blev som nästan båda ville. Och en sak till som jag kommer ihåg tydligt är när jag en gång blev bältad så fanns det EN person som visade kärlek bortsett från min familj, men jag kände att när det hände så var det en person som fanns där med mej, som en hand på axeln. 

 


Jag vill tacka min familj och säga förlåt för att dom stod ut i 2 månader, pappa som inte kunde jobba på grund av att han behövde passa mina syskon, mamma för att hon klarade av 2 månader på psyk med en 7 dagars nyfödd bebis och klarade av jobb hemma, mina 3 små bröder som orkade vara starka även när dom behövde mamma, och min lillasyster som kunde göra mina dagar bättre. Jag älskar er alla för alltid. 

 

Och tack till Barnmottagningen, BUP och vuxenpsykiatrin för att ni faktiskt räddade mitt liv, men ni skulle säkert också klarat det utan sängen! 

Jag vill också säga tack och förlåt till min gamla klass och vänner som fanns men som jag bara stängde ut helt, ni ska veta att jag saknade er jätte mycket! Men ni var en underbar klass, hoppas ni alla lyckas med det ni vill i framtiden. Och några som skolan personal också, tack så mycket!

 

 

ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG MER BÄLTES SÄNG.

 

 

 #Aldrigmerbältad
 
 

 

 
 
 

 

 

Tvångsvård, Anorexi | | Kommentera |
Upp