Mariam Sleiman

Jag har verkligen inget minne av att det hände alls, jag kommer inte ihåg att det ens hände då, jag vet att det hände många gånger men så tidigt trodde jag aldrig.

När jag läste det så blev det massa blandade känslor, jag är ledsen och arg för att det är så sjukt att den sängen finns. 

Jag känner att jag på något sätt måste få tag på mina journalpapper under dom 2 månaderna som jag var på vuxenpsykiatrin, för att jag måste få veta vad som hände och när. 

Framför mej har jag alla papper som jag fick från rättegången som blev den 19/3, och där står det en del om varför jag blev inlagd och hur allvarligt det var då, det måste ju på något sätt ringa till i huvudet men det gör det inte, jag kommer typ verkligen inte ihåg något av allt som hände där. 

Om jag ska prata om bältes sängen igen så kommer jag ihåg att efter varje gång jag blev bältad så var jag så arg och ledsen, ilskan inom mej kändes som myror, jag ville bara ta sönder allt, skrika, springa, bara göra något för att få ut ilskan men jag visste att om jag gjorde det så skulle jag bli fastspänd igen och det ville inte jag. 

Dom dagarna det hände kunde jag sitta och gråta hur länge som helst, men ändå så vände jag på det och log, det var svårt och jobbigt men ändå gjorde jag det. 

Jag har läst att avdelning 242 i Mölndals sjukhus hade slutat använda bältes säng och senaste gången var för 6 månader sen, om dom lyckas använda en annan metod än bältes säng så kan andra också. Det där är ju bra, tänk vad många patienter som slipper bältning, som slipper alla ärr? Jag vill själv åka dit och tacka dom för det, att dom har haft en annan metod. Jag hoppas bara andra sjukhus också försöker! 

Läste också någonstans att det har hänt flera gånger att personal som har varit med när det har hänt har gått in i medicin rummet och gråtit, och det är inte något som är för svårt att förstå, för att se eller uppleva något sånt förstör en psykiskt, för alltid tyvärr. 

Att bli fastspänd är tortyr, kränkande och något väldigt traumatiserande.

Jag har klaustrofobi så att vara i den där sängen var traumatiserade för mej, jag vågar inte ens ha någon kontakt med BUP eller barnmottagningen längre för att jag är så rädd att behöva gå tillbaka till sängen, jag vågar inte vara ute lika mycket som förr, jag vågar inte vara bland människor längre, jag är bara rädd för allting.

Nu när jag äntligen har fått börja gå i skolan igen så kan jag inte fokusera för att alla tankar och bilder bara snurrar runt i huvudet, något som jag har fått väldigt länge hålla för mej själv.